Avyngling och ekonomi
Engelska dokumentärer är väl för härliga. Dagens handlade om brittiska mångbarnsfamiljer, tio barn eller flera. Alla är inte som jag, det är jag väl medveten om, men jag kan verkligen inte förstå hur man kan viga sitt liv till att bara ta hand om barn. Det kan jag behandla i timmar och kommer troligen göra det någon gång också men det blir inte idag.
Nej, dagens tankeställare kom från en sexbarnsmor vars make hade sju barn sedan tidigare -- eller om det var tvärtom, sak samma. En stor familj med tretton barn var det i alla fall. Ingen av föräldrarna hade något arbete och de levde enbart på bidrag. Och människan vräker ur sig att hon inte anser att hon utnyttjar systemet. Huh? Hur tänkte hon då? Är det inte A och O när man skaffar barn att man faktiskt kan försörja det? Och om man märker att man inte har ett jobb när man får första barnet - det kan ju komma som en överraskning - väntar man då inte med att skaffa sig nästa unge tills man har ett jobb? Jag är övertygad om att varenda arbetsför människa som vill ha ett jobb kan skaffa sig ett. Det handlar om motivation och att man inte kan vara kräsen.
Beggars can't be choosers.
Mer mer!
