Miserabelt

En klok person sa en gång till mig att man inte kan sakna något man inte haft.

Jag saknar idag så att det står härliga till. Saknar så att det gör ont, så att det skär i mig, så att jag funderar på att gå och köpa cigaretter. Jag saknar närhet och ömhet. Den där intimiteten man bara kan få med någon som förstår en totalt. Som ibland förstår och kan läsa en lite för bra. De personerna är sällsamt förekommande. Jag tror faktiskt bara att jag träffat en sådan i mitt liv. Och den har jag sumpat vilket gör vanvettigt ont. Det värsta är att jag inte har förlorat personen ifråga totalt, den är kvar i mitt liv som en av mina närmaste. När jag är nere är det inte svårt att välja person att ringa. Det finns så många kloka svar och betraktelser där. De samtalen fyller mig ofta med en ro som jag ibland finner övernaturlig. Jag vet att vi har viktiga och stora platser i varandras liv, men min plats är inte så stor och viktig som jag skulle vilja att den var. Jag vill ha allt. Utom en regelrätt relation kanske. Men jag vill ha både den mentala intimiteten och det brutala råknullet precis som fick förut. Nu får jag tyvärr bara det förstnämnda. Varför? För att jag började tycka om för mycket och var för ärlig.

Vem fan sa att ärlighet varar längst? Det är en lögn.