Miserabelt

Eller i alla fall ger det mig en liknande underbar känsla av välbefinnande. Jag har perioder ibland när jag inte är glad. Jag ligger i min säng och tittar på dålig tv. Jag sköter mitt jobb - det är ju kul - men inte så mycket mer. När jag är på botten inser jag att jag måste göra något åt min situation. Oftast resulterar det i att jag tar mig i kragen och börjar träna igen.

Efter ett pass har mitt välbefinnande höjts till oanade höjder. Jag är pigg, energisk och sugen på allt -- främst på livet. Men här börjar nästa problem. Jag kan inte hålla träningen på en normal nivå. Allt handlar om trösklar. När jag väl kommit ut på första rundan så har jag inga som helst problem med att komma ut nästa dag och dagen efter det. Jag tränar gärna två gånger om dagen om jag kan. Men om jag tar en vilodag - gud förbjude - så har jag riktigt svårt att komma tillbaka in i träningen igen. Jag gör liksom det jag gjorde igår. Detta är inte något ultimat, det är jag på det klara med, men vad ska jag göra? Det måste väl ända vara bättre att träna varje dag än aldrig.

Hellre smal och lycklig än fet och deprimerad.